Jenny Elgstrand - Topia

– Jag fick en inmätning en gång där de hade kryssat över en del av området och skrivit: ”Ogenomträngligt slån. Det går inte att mäta in. I’m sorry.” Jenny skrattar gott åt minnet.

– Det var ganska roligt. Det är nog den enda gången jag har fått tillbaka en så stor del av en inmätning där det bara stod att det inte gick att komma in. Annars brukar de vara väldigt duktiga på att verkligen tränga sig in i buskarna och mäta.

Det var någon gång omkring 2017. Tekniken har utvecklats sedan dess, men grundproblemet är ungefär detsamma. För att kunna förändra en plats måste man först förstå vad som faktiskt finns där.

Allt börjar runt omkring

På Topias hemsida står det att allt börjar med en djup kännedom om platsen. För Jenny börjar den kännedomen inte alltid på själva platsen. Den börjar runt omkring.

Vad är det första du försöker förstå när du kommer till en ny plats?

– Jag tänker nog först på var den ligger och i vilken kontext den ligger. Kanske mer på vad som finns runt omkring och hur man kommer dit än på själva platsen. Går man dit? Cyklar man? Kommer man med tåg eller bil? När man väl har kommit dit börjar man analysera det vi faktiskt ska göra någonting med.

Det är en av de saker hon tycker är mest fascinerande med landskapsarkitektur. Samma lösning kan sällan flyttas från en plats till en annan och förväntas fungera likadant.

– Vi arbetar alltid i en kontext. Platsen är beroende av om den ligger i en stad eller på landsbygden, om det finns berg, skog, åker eller vatten omkring den. Allt påverkar vilket klimat, vilket ljus och vilka förutsättningar man får.

Ett berg är inte bara någonting som syns i bakgrunden. Beroende på var det ligger kan det förändra hela platsen.

– Har man ett stort berg i söder blir platsen ganska skuggig. Ligger berget i norr kan det i stället bli varmt eftersom solen reflekteras tillbaka. Så jag skulle nog säga att kontexten alltid kommer först.

Det som inte syns på kartan

Besöker du alla platser du arbetar med?

– Ja, verkligen. Jag skulle säga 99 procent.

Undantagen är korta uppdrag där tiden är knapp. Då kan Google Maps och andra digitala underlag åtminstone ge en första förståelse. Men för Jenny är platsbesöket en självklar del av arbetet.

– Det är vår absoluta prioritet att komma ut. Om vi ska göra någonting på en plats men inte förstår att den används till en massa andra saker, då är det svårt att förstå den. Att barn springer över en viss yta ser man inte på en kartbild eller i en inmätning. Då måste man vara där.

Ett platsbesök visar också vilka som använder området och vad som händer när ingen har talat om för människor hur de förväntas röra sig.

– Man är oftast där en stund och tittar. Tyvärr är vi ofta där dagtid, så då fångar vi framför allt upp skolklasser, förskolor, dagmammor och pensionärer. Vi täcker förstås inte alla, men det är samtidigt människor som använder många platser väldigt mycket under dagarna.

En plats förändras dessutom med tiden. Den som bara ser den vid ett tillfälle riskerar att missa en stor del av dess liv.

– Om vi arbetar länge i ett projekt försöker vi komma tillbaka. Man kanske var där första gången i februari när allt var blaskigt och snöigt. Då försöker vi också komma dit när det är grönt. Det kan vara en helt annan plats.

Inmätningen ger Jenny den fysiska verkligheten. Platsbesöket ger henne det som är svårare att sätta en kod på: rörelserna, användningen, ljuset, känslan och livet mellan punkterna.

Ett träd är aldrig bara ett träd

Vad ser du som landskapsarkitekt som de flesta andra kanske går förbi?

– En sak jag har reflekterat över är att jag inte längre ser ett träd som bara ett träd. Jag ser att det där är en lönn, det där är en pelarasp och det där är en björk. Andra ser kanske ett träd, eller möjligen om det är barr eller löv. Tall och björk brukar de flesta känna igen, men kanske inte resten.

Hon skrattar lite åt det, men landskapsarkitektens blick handlar inte bara om växtkunskap. Det handlar också om en förmåga att snabbt förstå rum, nivåer och samband.

– Om jag först har sett en kartbild och sedan kommer till platsen har jag ofta ganska bra koll på var norr och söder är, hur man rör sig dit och vad som finns omkring. Vi arbetar hela tiden med att hoppa mellan 2D och 3D i huvudet.

Redan innan hon har varit på plats kan höjdkurvorna på kartan ha skapat ett landskap i hennes huvud.

– Jag kan komma dit och tänka: där var berget. Och någon annan säger: vilket berg? Men jag har ju redan sett på kartan att det borde ligga ett berg där. Vi är tränade i att läsa en kartbild snabbt och översätta den till ett rum. Samma blick gör att hon lägger märke till hur en plats faktiskt fungerar, inte bara hur den var tänkt att fungera.

– Vi tittar mycket på rörelse. Hur kommer man hit? Hur rör man sig igenom platsen? Hur tar man sig härifrån? Ibland kan man se att någonting har fungerat väldigt bra planestetiskt, men inte alls lika bra i verkligheten. Man förstår varför de har gjort så, men man ser också varför det inte fungerar.

I början. Alltid.

När i processen tar ni in Rikard och 5D?

– I början. Alltid. Eller nästan alltid. Så fort jag kan försöker jag få med dem.

Det kan vara långt innan någon vet exakt vad som ska byggas. I ett aktuellt projekt finns ännu ingen detaljplan. Topia arbetar med ett tidigt program, men Jenny vill ändå få inmätningen på plats.

– Om tanken är att någonting så småningom ska byggas kommer den att behövas. Då tycker jag att det är lika bra att få in den tidigt, eftersom vi kan använda den till så mycket redan från början.

Under åren har Jenny och Rikard arbetat fram ett gemensamt sätt att tänka kring leveransen. Rikard vet inte bara vilket område som ska mätas. Han vet också hur informationen ska användas när den kommer tillbaka till Topia.

– Vi har synkat ihop våra arbetssätt under ganska lång tid. Han vet precis hur jag vill ha det. Då kan jag väldigt lätt ta inmätningen, lägga in den i Revit och få upp en markmodell nästan direkt.

Skillnaden ligger bland annat i hur informationen byggs upp. I stället för att enbart leverera ett stort antal fristående punkter skapar 5D sammanhängande linjer och ytor.

- Inmätningen är uppbyggd så att jag får ytor i stället för bara prickar. Jag har förstått att det egentligen inte behöver vara svårare att mäta på det sättet. Det är bara olika sätt att arbeta. Men de vet att vi behöver ytorna, för annars kan Revit inte bygga modellen på det sätt vi vill.

Det gör inmätningen användbar långt innan detaljprojekteringen börjar.

– Min första fråga i ett projekt är nästan alltid: finns det en inmätning? Om det inte gör det vill jag ha en.

Jag vill ha in allt

På papperet kan en beställning låta enkel: mät in marken. Men vad betyder egentligen marken?

– Man skulle kunna tänka att det räcker att gå ut och ta en massa höjder. Då har man ju mätt in marken, och det är på ett sätt sant. Men för oss är det viktigt att också förstå var alla gränser och materialmöten går.

Jenny radar upp detaljerna:

– Var börjar gräset? Var börjar gruset? Var slutar asfalten? Var ligger kantstenens överkant och var ligger underkanten? Det finns en vertikal linje där. Har man bara ett antal höjder är det svårt att förstå vad som är uppe och vad som är nere. Samma sak gäller murar, berg, diken och träd.

– Jag vill ha in allt. Alla material, alla höjder, alla träd. Vi behöver veta var trädet står, men ofta också hur stor kronans utbredning är och vad trädet står i. Är det gräs, asfalt eller grus omkring? Var börjar muren? Var ligger murens överkant och underkant?

Hon återkommer till materialkanterna. För en utomstående kan gränsen mellan asfalt och gräs framstå som en liten detalj. För Jenny kan den avgöra om underlaget går att använda genom hela projektet.

- Det är nog det som är svårast att förklara, trots att det känns som att det inte borde vara så svårt. Man kan få en inmätning med några streck där det står ”kantsten”. Men var är höjden tagen? Är den tagen ovanpå kantstenen eller nedanför? Eller så får man en yta där det står ”asfalt”, men var slutar asfalten? Var ligger brunnen?

Det behöver hon inte längre förklara för Rikard.

– Han vet att vi behöver det. Det är det som är så bra när man har arbetat tillsammans ett tag. Jag behöver inte specificera varje gång att vi vill ha krönhöjden, dikesbotten, materialkanterna och de olika nivåerna på en mur. Det finns med och det är tydligt.

En halvtimme eller en dag

Skillnaden mellan en inmätning som är korrekt och en som verkligen går att använda märks direkt när arbetet flyttar in i datorn.

– Med vissa inmätningar går det faktiskt inte att göra jobbet utan att de först kompletteras. Om underlaget bara består av ett höjdraster blir det för otydligt vad som är vad.

I ett mycket tidigt skede kan ett sådant underlag ibland räcka för att skapa en ungefärlig förståelse. Men när projektet går vidare behöver informationen hålla för betydligt mer.

– Så fort vi ska göra en detaljplan, projektera eller mängda måste vi veta vad som finns där. Vad ska rivas? Hur mycket asfalt finns det? Hur mycket kantsten? Var ligger allt?

När inmätningen är bra använder Topia den befintliga situationen direkt i sina rivningsplaner.

– Då behöver jag inte sitta och rita upp allting en gång till. Jag kan använda underlaget och markera: det här ska bort, det här ska vara kvar och det här ska förändras.

Samma skillnad märks när markmodellen ska byggas i Revit.

– Får jag en inmätning med rätt punkthöjder, 3D-linjer och ytor kan det ta mig en halvtimme att få upp en markmodell. Annars måste jag börja konvertera punkter och bygga om materialet. Då kan det ta en hel dag om man har tur, och resultatet blir ändå inte lika bra.

De dubbla linjerna vid en mur gör att programmet kan förstå att det finns en lodrät nivåskillnad. Om underlaget bara består av punkter försöker programmet i stället skapa en triangulerad yta mellan dem.

– Då blir muren sned i modellen. Det är inte så bra.

Hon ler åt underdriften.

– Kombinationen av punkthöjder, 3D-linjer och ytor är det som gör underlaget användbart. Då kan samma inmätning följa med hela vägen, från program och detaljplan till detaljprojektering.

Inte bara något att rita ovanpå

Vad har Rikard lärt sig att förstå om hur du arbetar?

– Dels noggrannheten. Ungefär hur tätt vi behöver höjderna och vilka nivåer som måste finnas med. På diken, kantstenar, murar och berg behöver vi både det som är uppe och det som är nere.

I inmätningarna från 5D skiljs informationen åt med olika färger och tydliga lager. Jenny kan direkt se vad som är ett krön, vad som är en dikesbotten och var de olika materialen möts.

– Jag ska inte säga att det är unikt, men det är otroligt värdefullt att det alltid finns med och att det är tydligt. Just materialkanterna mäter de in väldigt bra, och de gör det med 3D-linjer så att vi kan använda informationen för att skapa ytor.

Hon uppskattar också något så till synes enkelt som att linjerna faktiskt hänger ihop.

- De arbetar med polylines. Om hela kantstenen är en sammanhängande linje kan jag klicka på den och snabbt få fram att vi har 300 meter kantsten. Tack, då vet jag det. Jag slipper sitta och koppla ihop små linjebitar, räkna och rita nya linjer.

Det är där Jenny ser den stora skillnaden.

– Jag använder deras inmätning som en ritning. Det är inte bara någonting jag lägger in och sedan ritar ovanpå. Jag går in i den, klickar på saker och använder informationen direkt.

Även språket i filen spelar roll.

– Jag är väldigt glad över att de använder klartext i lagren. Står det betong så står det betong. Inte U1 eller U3 och så måste man leta i någon lista vid sidan av för att förstå vad det betyder. Det är otroligt irriterande.

En bra leverans handlar alltså inte bara om att varje koordinat är korrekt. Den måste också vara uppbyggd för människan som ska arbeta vidare med den.

När 20 centimeter blir 1,5 miljoner

Vad kan konsekvensen bli om något viktigt saknas eller har blivit fel? En extra arbetsdag?

– Minst.

Jenny berättar om ett projekt där Topia skulle detaljprojektera en stor fotbollsplan. Hennes slutsats i efterhand var att underlaget hade tagits fram genom laserskanning och inte kontrollerats med den noggrannhet som projektet krävde.

– När entreprenören kom ut på plats visade det sig att nivåerna inte stämde. På vissa ställen skilde det kanske 20 centimeter.

Tjugo centimeter kan låta obetydligt. Utslaget över en hel fotbollsplan blir det stora mängder jord och fyllnadsmassor som ska schaktas, transporteras eller tillföras.

– Den fotbollsplanen blev ungefär en och en halv miljon kronor dyrare. Hade vi haft en korrekt detaljinmätning från början hade det inte hänt.

Kommunen fick stå för kostnaden, eftersom vi hade projekterat utifrån det underlag vi hade fått. Men noggrannheten höll inte för det vi skulle använda det till.

I andra projekt är konsekvenserna mindre dramatiska men fortfarande onödiga. En brunn som inte finns med upptäcks först när någon står på plats.

– Då blir det: men här ligger ju en brunn. Varför är den inte inmätt? Själva brunnen hade tagit tre sekunder att mäta när personen ändå var där. När den måste kompletteras i efterhand blir det minst ett halvdagsjobb. Någon ska få tid att åka dit, ställa upp instrumentet och mäta igen. Under tiden får vi vänta.

Problemet växer ytterligare i en utförandeentreprenad där mängderna i handlingarna ligger till grund för prissättning och produktion.

– Vet vi inte vad vi mängdar utifrån är det klart att mängderna kan bli fel. På några hundra kvadratmeter räcker en liten avvikelse för att det ska bli väldigt mycket massor som måste transporteras någonstans.

Det är därför Jenny försöker få in mätningen tidigt och hellre ber om för mycket information än för lite.

– Den behövs ändå senare. Och har man gjort den ordentligt från början kan man fortsätta använda den under hela projektet.

Som om den alltid varit där

När ett projekt är färdigt har Jenny ofta tillbringat så mycket tid med platsen i ritningar och modeller att hon redan har gått omkring i den många gånger i huvudet.

– Man har suttit så himla mycket med de där ritningarna. Jag har visualiserat platsen så många gånger att när jag väl kommer ut känner jag igen min egen ritning i verkligheten.

I en park som Topia har ritat i Åkersberga gick hon runt tillsammans med en landskapsarkitekt som nyligen hade börjat på kontoret. De pratade om vad de var mest nöjda med.

Parken innehåller större och mer iögonfallande delar. Där finns aktiviteter och en lekplats med spektakulära rutschkanor som barnen tycker om. Men det var inte dem Jenny valde.

– Jag sa: det jag är mest nöjd med i hela parken är den här gångvägen.

Det är en gångväg som få av parkens besökare lägger särskilt mycket märke till.

– Den känns som att den alltid har varit där. Om någon skulle säga att vi precis har gjort den skulle folk bara svara: nej, den har alltid legat där.

För Jenny är det ett tecken på att de har förstått platsen. Den nya vägen har fått rätt läge, rätt höjder och naturliga anslutningar till det som fanns omkring den.

– Det har vi kunnat göra för att vi visste exakt hur den befintliga situationen såg ut. Då kunde vi anpassa det nya till det som redan fanns.

Det är inte alltid det mest spektakulära resultatet som ger störst tillfredsställelse.

– Det är klart att det är roligt att göra en lekplats med stora rutschkanor som barnen älskar. Men det jag kan vara mest nöjd med är en gångväg som känns helt naturlig, eller att vi har kunnat flytta ett träd som sedan har tagit sig på sin nya plats och fått leva vidare.

Det befintliga behöver inte stå i vägen för det nya. Det kan få bli en del av det.

– Man brukar säga att om det inte märks att landskapsarkitekten har varit där så har man gjort ett bra jobb. Att man har använt det som redan fanns eller gjort ett tillägg som verkligen smälter in.

För att lyckas behöver hon veta vad som finns, var det står, hur högt det är och hur det nya kan ansluta i båda ändar. Där, långt tillbaka i projektets början, finns den första inmätningen fortfarande kvar.

Inte som punkter eller färgade linjer i en fil, utan som en gångväg som ser ut att alltid ha funnits där.

– Det är nog då man blir mest nöjd. När det bara smoothar in.