En dag på jobbet

Todd Johnson

Ibland försöker jag lösa ett problem på arbetsplatsen som jag på något sätt redan har löst konstnärligt i huvudet. Då handlar det om att omsätta lösningen i verkligheten.

Det första Todd Johnson gör när han kommer till Älvsjöbadet är inte att ta fram mätinstrumentet. Han börjar med att prata med människorna som arbetar där.

– Vi har två olika arbetslag här, så jag brukar gå en runda och stämma av med båda. Vad ska de göra under dagen? Vad behöver de av mig? Det viktigaste är att vi har en bra kommunikation från början.

Älvsjöbadet håller på att byggas om och Todd arbetar just nu med markarbetet runt anläggningen. Hans mätningar ska användas när ledningar, vattenrening och anslutningar till de nya byggnaderna kommer på plats.

Lite mer inläst än de tror

Vad är det första du försöker få grepp om när du kommer till en ny arbetsplats?

– Jag försöker vara lite mer inläst än de förväntar sig. Om jag blir inbokad på ett nytt projekt brukar jag läsa på extra kvällen innan. Jag går igenom arbetsplatsen, vad som har hänt och vilka uppdateringar som har gjorts i ritningarna.

Det finns ett litet tävlingsmoment i förberedelserna. Inte mot någon annan, utan mot förväntningarna.

– Jag tycker om att kunna överraska dem med information som de inte trodde att jag redan kände till.

När Todd kommer ut på området tittar han inte bara på ritningar, höjder och ledningsstråk. Han försöker också förstå platsen som helhet.

Vad lägger du märke till som de flesta andra förmodligen inte ser?

– Jag ser mycket på hur naturen smälter samman med platsen. Här har vi en väldigt öppen och grön yta, samtidigt som det ligger kommunala byggnader

och radhus precis intill. Men vegetationen bildar nästan en osynlig gräns mellan dem. De som bor på andra sidan eller kommer hit för att bada kanske inte tänker på den. Jag tycker att sådant är intressant att se.

Det är samma område som alla andra befinner sig på. Men Todd ser linjer, samband och avgränsningar som de flesta går förbi.

Att kontrollera en gång till

Även när beställningen verkar tydlig behöver en mätningskonsult fatta en mängd egna beslut. För Todd börjar det med att inte lita för mycket på den första kontrollen.

– Jag dubbelkollar hela tiden mot handlingarna. Inte bara en eller två gånger, utan tre och fyra gånger om det behövs. Jag vill att både kunden och de som arbetar här ute ska kunna känna sig trygga. Men jag vill också själv veta att jag har kontrollerat höjderna och ritningarna ordentligt.

Han kan återvända till någonting han satte ut en vecka tidigare och kontrollera det igen, trots att ingen har bett honom.

– Om jag ändå befinner mig i närheten kan jag ställa upp prismat och se att det fortfarande stämmer. Det är en kontroll jag gör för min egen skull. Jag är nog ganska metodisk på det sättet.

De andra på arbetsplatsen ska kunna bygga vidare utan att behöva undra om siffrorna stämmer.

– Jag brukar säga att människor kan ljuga, men siffrorna ljuger inte.

Ett sätt att få ut det

Todd började måla när han var tio eller elva år. Exakt när minns han inte.

– Allting hängde ihop på den tiden. Jag målade, åkte skateboard, spelade basket och hängde med kompisar. Det var liksom en och samma värld.

Till en början handlade måleriet inte särskilt mycket om konst eller om att tillhöra en kultur.

– Det var ett sätt att få ur mig min anarkistiska sida. Om jag inte hade haft måleriet och graffitin hade jag förmodligen gjort någonting farligare eller hittat något annat sätt att få ut det på.

Alternativet var ibland att måla i sovrummet, på mammans soffa eller någon annanstans hemma.

– Det var inte så bra. Då var det bättre att gå ut sent på kvällen, komma tillbaka och låtsas som om ingenting hade hänt.

Under de första fem eller sex åren målade Todd framför allt ensam. Han gjorde det inte för att få uppmärksamhet från andra graffitimålare. Det handlade om att komma undan någonting, göra uppror mot mammans regler och gå i motsatt riktning mot det som förväntades av honom.

– Ju mer jag målade, ju oftare jag gick ut och ju högre upp i staden jag lyckades sätta mitt namn, desto mer levande kände jag mig. Jag klättrade upp på byggnader och försökte hitta de högsta platserna och hörnen.

Upproret riktade sig inte bara åt ett håll.

– Det kunde vara samhället, polisen, vakterna i köpcentret, skolans säkerhetspersonal eller min mattelärare i sexan. Alla kunde få sin del. Ingen gick säker.

Han beskriver sig inte som ett argt barn.

– Det var mer busigt. Jag visste förstås att det var olagligt och att jag målade på någon annans egendom. Men för mig handlade det framför allt om att utforska min möjlighet att visa min konst för den som råkade se den.

En annan sorts terapi

Efter ungefär tio år började Todd få uppmärksamhet inom graffitiscenen. Det var också då han blev mer delaktig i gemenskapen, arrangerade lokala aktiviteter och lärde barn att måla.

– Under de första åren handlade det om att få ur mig det jag själv gick igenom. Det var nästan som terapi. I dag är måleriet fortfarande en sorts terapi, men på ett helt annat sätt. Jag har redan gjort allt jag ville åstadkomma med den livsstilen. Nu målar jag av andra skäl.

Är måleriet fortfarande en nödvändighet för dig?

– Nej, inte alls på samma sätt. Jag kan måla, men jag måste inte. Kroppen säger inte åt mig att jag behöver gå ut och måla längre. De känslor jag hade när jag var yngre försvann nog under de år då jag var som mest aktiv illegalt.

I dag är måleriet mindre laddat och mer avkopplande.

– Det är lite tråkigt att den där känslan har försvunnit. Samtidigt hjälper måleriet mig att släppa stress nu. Syftet är ett annat.

Ett medium som inte är gjort för porträtt

Som de flesta graffitimålare började Todd med bokstäver. Först behövde han ett namn och sedan behövde han lära sig att måla det.

– Efter ett tag kände jag att bokstäverna gjorde mig lite endimensionell. Då slutade jag med dem under en lång period och började i stället måla figurer och seriefigurer.

Samtidigt arbetade han mer strukturerat med ansikten, uttryck och porträtt på bildlektionerna i skolan. Med tiden började de två världarna närma sig varandra.

– Jag fastnade för att göra porträtt med ett medium som egentligen inte är gjort för porträtt. Med sprayfärg försöker jag göra tunna linjer och väldigt små detaljer. Det blir en bra blandning av de två sakerna.

Senare började han studera äldre konstnärer som Klimt och Monet och undersöka hur deras måleri skulle kunna föras in i en samtida form.