Chefen har ordet

Hitta ditt kunskaps-dna

Hur vet man egentligen vad man kan? Inte bara vad man har utbildning för, eller vad det står på ett CV, utan vad man faktiskt känner sig trygg med, vad man fortfarande håller på att lära sig och vad man skulle vilja bli bättre på. Drömmen om att få arbeta med intressanta uppgifter, känna att man utvecklas och få använda det man är bra på tror jag finns hos de flesta av oss. Men ibland kan det vara förvånansvärt svårt att själv sätta ord på vad det där faktiskt är.

För ett antal år sedan arbetade jag på Luleå tekniska universitet som lärare inom TV och journalistik. Där mötte jag studenter som ena stunden kunde känna sig väldigt säkra på sin förmåga och tycka att de var nytänkande och bäst i världen – för att i nästa stund tvivla på sig själva och känna att alla andra var bättre. Det fick mig att fråga mig varför det var så.

Kanske hade det något att göra med hur vi är vana att mäta kunskap. I skolan får vi betyg. På ett prov räknas antalet rätt. I arbetslivet får vi beröm när något går bra och kritik när det inte gör det. Men vad säger egentligen ett betyg om vad jag kan? Och vad händer med allt det jag kan som aldrig hamnar på ett papper?

Jag ville hitta ett sätt att beskriva min egen kunskap – utan att behöva sätta ett betyg på mig själv. Jag tog några av de områden som jag arbetar med och började placera in dem på en enkel skala. Ganska snabbt såg jag att jag var väldigt trygg inom vissa områden, medan jag knappt hade börjat lära mig andra. Det blev min modell för det jag kallar Kunskaps-DNA.

FEM NIVÅER

Nybörjare - Jag vet väldigt lite och har precis börjat lära mig.

Känna till - Jag känner igen begreppen och förstår i stora drag vad området handlar om.

Kunskap om - Jag har tillräcklig kunskap för att kunna använda den i praktiken.

Behärska - Jag känner mig trygg, kan använda kunskapen och också förklara den för någon annan.

Nytänkande - Jag behärskar området så pass väl att jag kan kombinera det med andra kunskaper, ifrågasätta gamla arbetssätt och kanske hitta nya lösningar.

Det sista steget tycker jag är särskilt intressant. För att kunna tänka nytt behöver man ofta först ha blivit riktigt trygg i något. Men det är inte säkert att nästa idé finns inom just det området. Den kan uppstå när två helt olika kunskaper möts.

Jag är gärna nybörjare

Det fina med modellen är att målet inte är att befinna sig på den högsta nivån inom allting. Jag är till exempel helt nöjd med att vara nybörjare inom kirurgi. Faktum är att både jag och min omgivning nog mår bäst av att jag fortsätter vara det.

Men om jag en dag bestämmer mig för att bli kirurg vet jag också att det finns en väg dit. Jag börjar som nybörjare, lär känna området, skaffar mig kunskap och erfarenhet och förflyttar mig så småningom vidare.

Det är egentligen ganska självklart. Ändå tror jag att vi ibland försöker hoppa över några steg.

Ta hissen

När jag började använda modellen tillsammans med mina studenter märkte jag att många gärna placerade sig själva lite högre upp än vad de egentligen kunde visa i praktiken. Det är inte så konstigt. Vi är vana vid att det är bra att kunna mycket. Vi vill gärna visa att vi kan. Men kunskap fungerar sällan så.

Man kan inte riktigt ta hissen direkt till våning fem och förvänta sig att allt ska kännas lika stabilt som om man faktiskt gått trappan. Och kanske är det inte ens meningen att man alltid ska upp till den översta våningen. Ibland vill jag faktiskt stanna kvar en våning ett tag. Jag kanske trivs där. Jag kanske har andra saker i livet som är viktigare just nu. Eller så vill jag bara njuta lite av utsikten innan jag går vidare. För mig är det en ganska skön tanke.

Kunskaps-DNA handlar därför inte om att sätta ett högt betyg på sig själv. Det handlar mer om att vara ärlig med var man befinner sig – och att förstå att man kan välja vart man vill gå härnäst.

Kunskap är inte en privat ägodel

När jag började använda modellen på mig själv började jag också fundera på hur mycket kunskap som finns runt omkring oss. Hos människor jag arbetar med. Hos kollegor som har gjort saker på ett helt annat sätt än jag själv. Hos någon som kanske kan något som jag precis har börjat upptäcka. Det är en ganska fascinerande tanke.

Jag kan lära mig genom en utbildning, förstås. Men jag kan också lära mig genom att arbeta tillsammans med någon som kan mer än jag. Genom att fråga. Genom att prova själv. Genom att göra misstag. Och åt andra hållet fungerar det på samma sätt. Det jag själv kan är kanske något som någon annan just nu behöver lära sig.

Det är också något jag tror att vi ibland glömmer. Kunskap behöver inte vara något man håller fast vid för att själv vara den som kan. När man delar med sig av den växer den ofta istället. Och kanske är det där det blir riktigt intressant.

För ett företags Kunskaps-DNA är inte bara summan av vad människorna i företaget kan var för sig. Det är också det som händer när de kunskaperna möts. När någon som kan en sak väldigt bra arbetar tillsammans med någon som kan

något helt annat kan det plötsligt uppstå något som ingen av dem hade kunnat skapa ensam. Det är kanske där nytänkandet börjar.

Vad är ditt Kunskaps-DNA?

Jag tycker fortfarande att det är ganska fascinerande att tänka på hur mycket vi kan lära oss under ett liv. Och kanske ännu mer fascinerande hur mycket kunskap som redan finns runt omkring oss, hos människor vi arbetar med varje dag.

Kunskaps-DNA är därför inte ett betyg på vem man är. Det är mer som en karta över var man befinner sig. Och det fina med en karta är att man alltid kan välja nästa riktning.

Vad vill du själv lära dig härnäst – och vad kan du redan i dag lära någon annan?

- Göran