Chefen har ordet

Den Proximala Zonen

Jag minns ett tillfälle då någon sa till mig:
”Men Göran, du kan väl följa med till Bosnien och filma?”

Det gick som en kall kår längs ryggen. Jag hade visserligen något år tidigare köpt en videokamera och en enkel redigeringsutrustning – men därifrån till att göra ett TV-reportage var väldigt långt ifrån det jag kände mig bekväm med.

Det här var i början av 90-talet. Kristin Kaspersen skulle göra ett uppdrag i ett TV-program som gick ut på att transportera ambulanser ner till ett flyktingläger i Bosnien, mitt under pågående krig. Den som frågade var en producent från Sveriges Television i Umeå. Samtidigt som han ställde frågan sa han: ”Jag hjälper dig med hur du ska tänka.”

Någonstans hörde jag en röst komma ur min egen mun som svarade: ”Jaa.”

Det var som att svaret kom innan konsekvenstänket ens hann ikapp.

Producenten fortsatte att coacha mig – med ord och begrepp som från början kändes helt obegripliga. Men med hjälp av hans sätt att förklara, hans bilder och hans entusiasm, började något falla på plats. Jag minns hur jag satt i bilen på väg hem och försökte se det framför mig, förstå det jag just hade hört.

Tre veckor senare satt jag hemma i TV-soffan och såg mina egna korta inslag. Det var en speciell känsla – och det var också första gången jag på riktigt förstod vad jag senare skulle lära känna som den proximala zonen.

Att vara under den proximala zonen är att göra något jag redan kan.
Det är för lätt – jag utvecklas inte.

Att vara över den proximala zonen är att göra något jag inte klarar av.
Det är för svårt – jag misslyckas.

Att vara i den proximala zonen är att få utmanas, med stöd av andra.
Det är där jag har som störst möjlighet att utvecklas.

Den där känslan – att någon tror på att man ska lyckas, samtidigt som man får stöd i något man inte hade klarat på egen hand – har jag tagit med mig in i 5DK. Hos oss kallar vi det för “Händerna bakom ryggen”.

När någon behöver hjälp, så visar vi hur man gör – istället för att ta över. Vi tar inte tangentbordet, mätinstrumentet eller maskinen. Vi finns där, men låter den andra personen göra jobbet.

Det kan vara via mejl, telefon eller en enkel AMA-chat. Det viktiga är att vi stöttar varandra där vi står, så att varje person får möjlighet att utvecklas i sin egen takt – och känna den där glädjen i att faktiskt ta nästa steg själv.

Och kanske lika viktigt: känslan av att få hjälpa någon annan.

Den ger i sig nya insikter, nya perspektiv – och ofta en ännu djupare förståelse.