Rikard Svall

Han började med att följa linjer i snön - Idag ritar han dem i världen. För Rikard Svall handlar allt om samma sak – att förstå, förenkla och sedan upprepa det med precision.

Från uppväxtens enkla förutsättningar, via tolv år i Sankt Anton, till en av Sveriges mest respekterade inom mätning och kartering.

Det här är en berättelse om disciplin, frihet – och jakten på att bli riktigt bra på något.

Det finns en tydlig riktning i hur Rikard pratar. Inte rak, men konsekvent. Som en linje som börjar enkelt, nästan obetydligt – och som sedan byggs på, lager för lager, tills den blir något mer. Något exakt.

Det är samma logik som återkommer i allt han gör. I bergen, där varje åk börjar som en idé och slutar som ett spår ingen annan satt. I restaurangköket i Sankt Anton, där precision inte var en ambition utan ett krav. Och idag, i arbetet med mätning och kartering, där världen reduceras till linjer, beslut och avvägningar.

Han beskriver sig själv som enkel. Men enkelheten är bara startpunkten. Det som följer är en process – där intuition möter analys, där frihet kräver disciplin, och där varje detalj måste kunna upprepas, om och om igen, med samma resultat.

Det är där, någonstans, Rikard befinner sig. Inte i det spektakulära. Inte i det uppenbara. Utan i mellanrummet mellan idé och utförande.

Hur skulle du beskriva dig själv för någon som aldrig träffat dig?

Jag tror egentligen att jag är en väldigt enkel människa. Men jag har en tendens att ta den enkelheten och göra den… mer komplex. Det låter kanske motsägelsefullt, men för mig börjar allting i något väldigt okomplicerat. En tanke, en idé. Jag tänker inte alltid igenom allt i detalj från början — mycket är spontant. Men om något fångar mig, om jag känner att det här är något jag vill göra, eller något jag kan bli bra på, då växer det. Då bygger jag vidare. Det enkla blir successivt mer avancerat.

Det finns nog en röd tråd där: viljan att bli bra. Kanske till och med bäst. Inte för bekräftelse från andra, utan för min egen skull. Jag gör sällan saker halvhjärtat. Antingen vill jag bli riktigt bra — eller så släpper jag det. Och samtidigt finns det där hela tiden: enkelheten. Att vägen dit inte ska vara onödigt krånglig. Jag tror att det är så jag fungerar.

Hur tror du att det har blivit så? Vad i din uppväxt påverkade dig mest?

Jag växte upp ganska enkelt — och det har nog präglat mig mer än jag tänkte på då. Mina föräldrar hade inga karriärer i den bemärkelsen. Min pappa var svetsare, min mamma var hemmafru under en period och senare dagmamma. Det fanns inga krav på att bli något särskilt. Inga stora planer. Man tog dagen som den kom och gjorde det bästa av den.

Vi hade dessutom väldigt små ekonomiska ramar. Det innebar att man fick vara kreativ. Ville man göra något fick man hitta ett sätt som inte kostade pengar. Jag tror att det formade både enkelheten och drivkraften. Enkelheten i hur man ser på livet — men också viljan att lösa saker själv.

När började ditt intresse för teknik och kartering?

Tekniken har alltid funnits där. Min pappa var både svetsare och mekaniker, så vi hade alltid gamla bilar hemma. Inte av intresse, utan av nödvändighet — det var det vi hade råd med. Men det innebar att han renoverade allt själv. Motorer plockades ur, plockades isär, byggdes upp igen. Och jag var med hela tiden. Det var inte bara att byta bromsar — det var totalrenoveringar. Jag fick tidigt en förståelse för hur saker fungerar, ner på komponentnivå. Samma sak när vi byggde eller fixade hemma. El, vatten, snickeri

— man gjorde allt själv. Det skapade ett behov hos mig: jag vill förstå hur saker fungerar. Inte bara använda dem.

Parallellt fanns ett annat intresse — geografi. Vi reste nästan ingenting när jag var liten. Första gången jag flög var jag 19. Men vi hade en jordglob hemma, och jag kunde sitta i timmar. Lära mig länder, huvudstäder, bergskedjor. Jag var fascinerad av hur man ens kan veta hur världen ser ut. Hur gör man en karta? Så någonstans fanns det där tidigt — kopplingen mellan teknik, förståelse och världen i stort.

Vad var det som lockade med friåkning?

Det kom lite senare. Först åkte vi bara skidor i systemen. Men någon gång där i slutet av 80-talet såg jag något som förändrade allt. En snowboardåkare som gick upp på en topp och sedan åkte ner — helt utanför pisten. Jag minns att jag tänkte: vad är det där?

Det var något helt annat. Frihet. Riktning. Eget ansvar. Vi hyrde snowboard samma dag. Gick upp i barnbacken och försökte lära oss. Efter en halv dag gav jag upp. Det kändes helt omöjligt. Men min kompis fortsatte. Och när jag såg att han faktiskt började få till svängar… då gick jag tillbaka och gav det en chans till. Och från den dagen var jag fast.

Det handlade inte bara om snowboard. Det handlade om att ta sig bort från systemen. Upp på toppar där ingen annan var. Att göra sin egen linje. Friheten i det — den är svår att beskriva.

Jag vet att du spenderade många år i Sankt Anton. Hur hamnade du där?

Ja. Resan dit var ganska speciell. Jag kom från en liten ort. Det var ingen annan som tänkte som jag — att bara dra iväg ut i världen. Så jag försökte hitta folk att åka med. Jag satte upp en lapp i en snowboardbutik i Stockholm. En sån där med telefonnummer man kunde riva av. Skrev vem jag var och att jag ville till Alperna. Ingen hörde av sig. Till slut började jag planera för Åre istället. Åkte upp, fixade nästan jobb. Tänkte att det fick bli så. Och precis då ringer telefonen.

En kille hade sett lappen. De var några som också skulle ner. Vi bestämde oss för att åka — utan att egentligen veta vart. Vi satte oss i en gammal Volvo 142 och körde söderut. Halvvägs bestämde vi oss: Sankt Anton. Det som skulle bli en vinter blev tolv år.

Ski Bum helt enkelt?

Ja. Ski Bum. Jag fick jobb efter tre dagar. På en restaurang hos en restaurangägare som hette Wolfgang. Och han var… den tuffaste chef jag någonsin haft. De första veckorna var brutala. Jag var nära att ge upp. På riktigt. Jag kom hem och grät vissa kvällar. Men samtidigt fick jag åka snowboard varje dag. Vara i bergen. Leva det liv jag hade drömt om. Så jag stannade.

Och efter ett par veckor vände det. När han såg att jag inte gav upp. Det var som en inskolning. En testperiod. Jag jobbade med honom i sex vintrar. Och i efterhand — han är en av de personer som påverkat mig mest.

Vad var det du lärde dig mest av den erfarenheten?

Att ingenting kommer gratis. Vill man något på riktigt, då måste man kämpa för det. Inte som en klyscha — utan på riktigt.

Men också något annat: precision. Allt skulle vara perfekt. Inte nästan rätt — exakt rätt. Hur man lägger upp en tallrik. Hur det ser ut. Hur det upprepas, varje gång. Det fanns en tanke bakom allt. Och det där tog jag med mig. Att kvalitet inte är en engångsgrej. Det är repeterbarhet.

Det låter som att du även fick din känsla för design där?

Ja, absolut. Design för mig handlar mycket om enkelhet. Avskalat, men med värme. Det behöver inte vara sterilt. Det ska kännas.

Och det går tillbaka till samma sak igen — enkelheten. Att skala bort tills det som är kvar faktiskt betyder något. Jag har nog alltid haft det i mig, men det är först senare i livet som jag har kunnat uttrycka det fullt ut.

Det låter som att mycket av den du är idag formades där nere?

Ja, utan tvekan. Jag var där mellan 19 och 31. Det är en avgörande period. Det är där man går från ungdom till vuxen på riktigt. Och jag formades inte i ett klassrum — utan i den miljön. Dels genom jobbet med Wolfgang. Men också genom människorna.

Sankt Anton var internationellt. Jag träffade folk från hela världen. Kanada, Australien, Nya Zeeland, USA… och alla var där av samma anledning. Det gav mig ett perspektiv jag aldrig hade haft annars. Och det märkliga är att de relationerna fortfarande finns kvar. Man kan träffa någon 25 år senare — och det känns som igår.

Finns det ett åk du aldrig kommer glömma?

Ja. Ett som sticker ut är från 1999. En topp som heter Zwölferkopf. Vi hade tittat på den i flera år. Men det krävdes extrema snöförhållanden för att det ens skulle vara möjligt. Den vintern kom. Så vi gick upp. Och vad vi vet var vi de första på länge som åkte den linjen.

När vi kom ner till byn var reaktionerna starka. Många tyckte det var helt galet. Andra imponerades. Men för mig handlade det inte om det. Det var mer känslan av att ha sett något, planerat det — och genomfört det.

Är ett sådant åk mer frihet eller disciplin?

Både och. Utan disciplin finns ingen frihet där uppe. Då blir det farligt. Men utan frihet finns heller inget värde i det. Det är balansen som är grejen.

Och sen tog det slut?

Ja, eller… det planar ut. Efter några år kände jag att jag inte utvecklades längre. Jag stod still. Och då tappar det sitt värde för mig.

Jag åkte hem en period, testade ett “vanligt” liv. Jobbade i industrin. Det var intressant, men det var inte jag. Så jag åkte tillbaka — men började om. Från snowboard till skidor. Jag var sämst i hela byn igen. Och gjorde om hela resan. När jag till slut nådde en nivå där jag inte utvecklades längre igen, då visste jag att det var dags att gå vidare.

Hur hittade du till mätning och kartering?

Av en slump — men ändå inte. Jag jobbade i ett byggföretag och kom i kontakt med mätningstekniker. Och direkt kände jag: det här är det. Här fanns allt: – teknik – bygg – kartor – förståelse för världen. Jag utbildade mig, började jobba — och ganska snabbt insåg jag att det här är något jag kan bli riktigt bra på.

Vad är det som gör kartering unikt för dig?

Att man får beskriva världen. Man tar något verkligt och översätter det till något begripligt — en karta, en ritning, en modell. Det är samma fascination som när jag satt med jordgloben som barn. Hur kan man veta hur världen ser ut? Nu är jag en del av det svaret.

Vad är det svåraste?

Allt handlar om generalisering. Att välja vad man inte ska ta med. Du kan inte rita allt. Så du måste förstå: Vad är viktigt? Vad är syftet? Det är där kvaliteten avgörs.

Vad är du särskilt bra på?

Att förstå vad kunden egentligen behöver. Inte bara vad de säger — utan vad de faktiskt behöver. Och sen jobba baklänges därifrån.

Hur lär du ut det till andra?

Genom tid. Det tar flera år att förstå på riktigt. Så för mig handlar det mycket om att bygga en stabil grupp där människor stannar länge. Kunskap överförs inte på en kurs — den byggs i vardagen. Och vi jobbar mycket tillsammans. Pratar. Utvärderar. Justerar. Det är så kvalitet skapas.

Finns det en koppling mellan friåkning och kartering?

Ja. Båda handlar om att skapa linjer. När du åker ritar du linjer i snön. När du karterar ritar du linjer på en karta. En linje i sig betyder ingenting. Men tillsammans blir de en helhet. Och i båda fallen måste du se slutresultatet innan du är där.

Vad är precision för dig?

Att kunna göra samma sak flera gånger — med så liten variation som möjligt. Inte perfektion. Men kontroll.

Vad krävs för att ett arbete ska vara riktigt bra?

Att vi levererar det kunden behöver. Helst lite mer. Men rätt kvalitet — inte bara mer data.

Vad hoppas du för framtiden?

Att det vi har byggt fortsätter. Även utan mig. Och att vi fortsätter utvecklas — utan att glömma grunden: Att alltid börja med slutresultatet. Och jobba baklänges därifrån.

OCH NU – ASFALT

Idag har linjerna flyttat sig.

– Det jag gör med bankörningen är egentligen samma sak som skidåkningen. Istället för att åka skidor kör jag bana.

Där snön tidigare satte ramarna, är det nu asfalt, bromspunkter och kurvradier som definierar rörelsen.

– Att köra på bana är också ett precisionsarbete. Att hitta rätt linje på centimeter – och att kunna upprepa den, varv efter varv.

Intresset har funnits länge. Redan som barn väcktes fascinationen för fart och motorsport.

– Jag fick åka med i en Porsche Turbo i slutet av 70-talet. Jag var sex år. Jag tror det var där det började.

Idag är det verklighet. Ett nytt sätt att göra samma sak. Att läsa av en miljö. Att hitta linjen. Och att köra den – så exakt som möjligt.