En dag på jobbet

Jimmy Nordal

För Jimmy börjar arbetsdagen tidigt – och gärna lite före alla andra. Som platschef inom mark och anläggning handlar mycket om att ligga steget före. Men i grunden är det något annat som avgör hur bra ett projekt blir: laget, tempot och hur allt hålls ihop.

Strax före halv sju är Jimmy på plats. Ofta tidigare. Han vill inte komma i tid – han vill vara före. Redan då har han börjat gå igenom dagen i huvudet. Vad som ska hända, vad som kan bli ett problem och vad som behöver lösas direkt. Morgonmötet med yrkesarbetarna är en självklar start. Jimmy är alltid med.

– Jag är med och lyssnar, fyller i om det behövs. Det är viktigt att visa att man är där.

Det handlar inte om att styra allt, utan om närvaro. Att finnas i det som händer ute i produktionen. Erfarenheten kommer från att själv ha varit där – som maskinist, yrkesarbetare och arbetsledare.

– Jag vet hur det är att stå där ute. Då vet man också vad som är viktigt.

Efter mötet blir det kaffe och en stund vid datorn. Mejlen gås igenom, möten stäms av och planeringen sätts. Men mycket av jobbet ligger hela tiden ett steg framför.

– Man måste ligga steget före. Se till att material finns, att leveranser kommer och att ingen står still. Står vi still, då tappar vi pengar.

Som platschef har Jimmy ansvar för helheten. Tidsplanen är hans, även om den tas fram tillsammans med arbetsledaren.

– Jag är ansvarig för tidsplanen. Arbetsledaren ser till att vi följer den.

Det kräver tydlighet. Inte bara i planeringen, utan i hur arbetet leds.

– Man kan inte säga att det löser sig. Man måste vara tydlig med vad som ska göras och när.

Samtidigt är balansen viktig.

– Det ska inte vara en hård press. Det ska vara ett driv. Det ska vara kul att gå till jobbet också.

För Jimmy börjar allt med människorna.

– Det viktigaste är att alla mår bra. Gör de det, då funkar jobbet.

Vägen in i yrket har inte varit rak. Intresset för det praktiska har alltid funnits där, men när han gick ut skolan var byggbranschen svag. Istället blev det flera år som buss- och lastbilschaufför.

– Jag körde buss i fyra år och lastbil i tre. Sen kom jag in i bygg igen 2003. Och sen har jag varit kvar.

Det är också där han känner sig hemma.

– Jag gillar det stora. Det grova. Inte småpill, utan riktiga grejer.

Åren utanför branschen har ändå satt spår, inte minst i inställningen till ansvar och struktur.

– Jag har svårt för att komma sent. Jag är hellre här tidigt. Det sitter i.

Det som driver honom mest i jobbet är inte bara projekten i sig – utan hur laget fungerar.

– Det roligaste är att se hur allt börjar klicka. När man ser att gruppen funkar och det flyter på.

Han jobbar aktivt för att få ihop den känslan. Att skapa ett lag, inte bara en arbetsplats.

– Det ska inte vara vi och dem. Vi är tillsammans.

Små saker gör stor skillnad. Som att äta tillsammans, ta en lunch eller fira när något går bra.

– Då ser man att folk uppskattar det. Och det ger energi tillbaka.

När allt fungerar märks det tydligt.

– Då ligger vi i fas, det flyter på och alla mår bra. Det är en bra känsla.

Med erfarenheten har också lugnet kommit.

– Blir någon upprörd så håller jag mig lugn. Det tjänar man på.

Så har det inte alltid varit, säger han.

– När jag var yngre hade jag sämre tålamod. Idag är det annorlunda.

Det, tillsammans med erfarenheten från olika roller, gör att han känner sig trygg i sitt sätt att jobba.

– Folk märker om man vet vad man pratar om.

Byggbranschen har förändrats under åren. Tempot har blivit högre och projekten mer pressade.

– Idag ska allt gå fortare. Mindre tid, mindre marginaler.

Han ser också vad det gör med vardagen ute på arbetsplatserna.

– Med lite mer tid hade mycket blivit bättre. Mindre stress och säkrare jobb.

Den stora utmaningen ligger i att få ihop allt.

– Kalkylen och tidplanen. Det är där det avgörs.

Jimmy har bott på flera platser genom livet, men är idag kvar i Västerås.

– Det handlar om att finnas nära.

Familjen är en viktig del av livet, och påverkar också valen han gör. När arbetsdagen är över är det enkla det som betyder mest.

– Bra sällskap.

Han ler lite.

– Det är det viktigaste.